angeliqua

Har försökt att blogga de här senaste dagarna helt utan resultat. Känner att jag inte riktigt vet vad jag kan skriva i bloggen och vad som borde förbli osagt. Har så himla mycket tankar som virvlar runt i mitt huvud. De flesta rör väl min relation med min pappa. Jag vet inte riktigt vad som hänt, men enda sedan jag kom hit så har allt bara eskalerat. Småsaker som jag tidigare kunde förbise, går helt enkelt inte att ignorera längre. Min pappa har erkänt saker som han tidigare hävdat motsatsen till, och jag vet helt enkelt inte vad jag ska tro. Vi kommer heller inte överens i vardagslivet längre. Men det kanske var att vänta? Jag menar.. Jag har inte spenderat en hel månad i sträck med min pappa sedan 2005. Ja, 2005!! Har inte tänkt på det förut, men det stämmer ju. Var hos honom en vecka i påskas, en vecka i höstas, en vecka påsken 2007, och en vecka hösten 2006. Var på semester med honom sommaren 2006, men umgicks egentligen inte med honom alls. Jag menar, hur väl känner han mig egentligen? Han känner fortfarande fjortonåriga Angeliqua. Och den personen tittar jag tillbaks på med avsky. Jag var en osäker tjej som lät andra trycka ner mig varenda dag. Mitt självförtroende var i botten och jag tror inte ens att jag respekterade mig själv. Tror aldrig att jag skrivit ett så här personligt inlägg förut, men jag behöver skriva det här, för att sedan kunna gå tillbaks till att blogga varje dag som jag brukar. Kan inte låta detta hänga kvar i luften liksom, om ni förstår vad jag menar.

Åker härifrån om en vecka, och jag kan bara säga att jag uppskattar alla i mitt liv där hemma så himla mycket mer nu. Min mamma, min styvpappa, min syster, mina vänner.. Till och med min skola. Allt.. Är så himla glad över att det här inte är mitt liv. Jag behöver inte stå ut med den här skiten varenda dag. Fem dagar till bara, sen är jag tillbaks i Malmö. De här fem dagarna kommer jag förhoppningsvis bara njuta av Frankrike och slippa oroa mig över allt det här. Kommer nämligen inte starta eller delta i fler bråk. Även om detta bara kan ske om jag bär ett fastklistrat falskt leende i ansiktet så fort någon av de inblandade människorna är i närheten. Att spela teater i några dagar kan väl inte vara så himla svårt eller? Nej, nu ska jag duscha och låta bli att vältra mig i olycka! ;)

Ha en jättetrevlig tisdag! Puss