angeliqua

Vaknade för ett par timmar sedan. Av mig själv, ingen väckte mig. Gick och ställde mig i hallen, men ingen kallade på mig. Så jag gick in i duschen, kom ut därifrån, och ställde mig återigen i hallen för att vänta på ett "Angeliqua!!". Det kom inte. Så jag gick ner där nere, gick in och sa god morgon till Robban som satt och läste tidningen i vardagsrummet. God morgon sa han, men ingenting mer. Uppgivet gick jag in och började göra äckliga prickigkorvmackor till frukost medan jag kände hur ilskan bubblade upp inom mig. För att göra ett statement tog jag med mig frukosten upp i mitt rum, stängde till dörren lite sådär halvhögt och satte på musik. Hög musik. Det brukar jag göra i sådana situationer. Men ingen kom. Så här satt jag, och tänkte att "Nä, men då tycker de väl helt enkelt att jag gått och blivit gammal. Då är jag väl helt enkelt gammal nu. Hej gråa hår."

Sådär satt jag i typ en timme. Tills jag hörde att dörren smällde igen där nere innan mammas ljuva röst skrek "Angeliqua, kom neeeeeeer!". Nere i köket hittade jag en leende mamma som undrade om jag inte skulle gå ut och hitta mitt påskägg i trädgården. Fina mamma. Hon hade bara varit och lämnat påskliljor hos mormor och så hade Robban glömt att berätta om påskägget. Påskägg. Godis. Glädjetårar. Jag är inte gammal.