Lars Winnerbäck, 20 november 2009
Ha! Gårdagen var helt underbar. Började med att syrran bjöd mig på middag ute, himla trevligt. På superbra humör lallade vi iväg från resturangen mot busshållplatsen. På väg dit drar hon fram en massa sju procentarcider, och direkt så faller bitarna liksom på plats: Alexandra vill ha mig alkoholpåverkad under konserten. Om hon bara visste hur lite ansträngning det egentligen hade behövts! Lulliga och kissignödiga var vi iallafall när vi kom fram till Baltiska Hallen. Efter att ha pinats i garderobkön och sprungit till toaletterna var vi dock spiknyktra, fast inte på sämre humör för det. Det är inte ofta jag har det så trevligt med min syster och därför njöt jag verkligen av varenda minut.
Väl på plats i hallen - bara en kvart innan Lasse gick på scen - fick vi lyckligtvis väldigt bra platser. Efter att ha skrattat lite åt förbandet (killen var rätt duktig live, inte alls lika dålig som på skiva, men jeez, variationen i låtarna var så liten att vi kunde hela låtar när han väl var färdig) så kom äntligen Lasse och bandet och efter en introfilm som visade tråkiga Sverige så pass fult att det blev fint så exploderade arenan totalt. Alla var spritt språngande lyckliga konserten igenom; trettonåringarna i Broder Daniel-tröjor så väl som fyrtioåringarna som var där med sina män/fruar. Lasse, som ironiskt nog har hemsk scenskräck, fick aldrig chansen att ta ordet för så fort han försökte prata så var publiken igång som en fotbollsklack. Kärleken flödade med andra ord och nöjd var han; större leende får man leta efter. Det märktes hur bekväm han blev under konsertens gång, när han insåg vilket enormt stöd han hade. Ett mellansnack fick han dock till. Han förklarade den buttra bild han kanske gav i mediasammanhang. Det löd ungefär:
"När jag gick på dagis så försökte de få mig att dansa runt julgranen med de andra barnen, men jag ville inte dansa. Det hela slutade med att alla barnen fick en godispåse utom jag. Och varför ska jag börja dansa runt granen nu? Jag är trettiofyra år - jag kan köpa min egen godispåse.." Vi säger: Lasse, du behöver inte dansa runt julgranen, du är julgranen!
Jag är så otroligt nöjd. Lyssna på introt till låten nedan så förstår ni hur jag kände mig hela kvällen. Precis så. Tack Lasse, vi vill ha dig tillbaka i Malmö snart igen!
Väl på plats i hallen - bara en kvart innan Lasse gick på scen - fick vi lyckligtvis väldigt bra platser. Efter att ha skrattat lite åt förbandet (killen var rätt duktig live, inte alls lika dålig som på skiva, men jeez, variationen i låtarna var så liten att vi kunde hela låtar när han väl var färdig) så kom äntligen Lasse och bandet och efter en introfilm som visade tråkiga Sverige så pass fult att det blev fint så exploderade arenan totalt. Alla var spritt språngande lyckliga konserten igenom; trettonåringarna i Broder Daniel-tröjor så väl som fyrtioåringarna som var där med sina män/fruar. Lasse, som ironiskt nog har hemsk scenskräck, fick aldrig chansen att ta ordet för så fort han försökte prata så var publiken igång som en fotbollsklack. Kärleken flödade med andra ord och nöjd var han; större leende får man leta efter. Det märktes hur bekväm han blev under konsertens gång, när han insåg vilket enormt stöd han hade. Ett mellansnack fick han dock till. Han förklarade den buttra bild han kanske gav i mediasammanhang. Det löd ungefär:
"När jag gick på dagis så försökte de få mig att dansa runt julgranen med de andra barnen, men jag ville inte dansa. Det hela slutade med att alla barnen fick en godispåse utom jag. Och varför ska jag börja dansa runt granen nu? Jag är trettiofyra år - jag kan köpa min egen godispåse.." Vi säger: Lasse, du behöver inte dansa runt julgranen, du är julgranen!
Jag är så otroligt nöjd. Lyssna på introt till låten nedan så förstår ni hur jag kände mig hela kvällen. Precis så. Tack Lasse, vi vill ha dig tillbaka i Malmö snart igen!
Kommentarer
Trackback
