angeliqua

VART DU VILL, SÅ FORT DU KAN!

 

10 down, 3 to go. Insane. Sista ekonomin imorgon och sedan så är det paus till måndag då vi har våra allra, allra, allra, allra, allra sista slutprov. Franska som gäller då. Känns som en ministudent som väntar måndageftermiddag. 12.30, wah!

Imorgon är det tio år sedan världens bästa Håkan Hellström debuterade som soloartist. Känn ingen sorg för mig Göteborg kom på i Spotify-radion precis så jag sitter här och ler, precis som jag alltid gör när den eller någon annan av kungens dunderglada låtar spelas. Kollade i Spotify-recensionen av Känn ingen sorg (albumet), där jag hittade följande skrivet: "Track number two, En vän med en bil, with its uplifting guitar riffs, and his second single Ramlar (...) stand out as good examples of turning melancholic themes into something wonderfully optimistic." Så jäkla spot on att det inte är sant. Kanske är det just den förmågan som gör att Håkan fortfarande är en av Sveriges främsta artister, om inte den främste.

En kväll i februari 2009, en i september samma år och en salig blandning av utekvällar. Ja, för att inte tala om oräkneliga både glada och mindre glada hemmakvällar. Hemskt många minnen som jag förknippar med Håkan. Jag lyssnar väldigt mycket på musik men aldrig har jag väl haft ett så starkt band till en artist som jag har till just honom. Tror aldrig att det kommer försvinna. Brukar skoja och säga att jag har en riktig fjortiscrush i Håkan Hellström, men egentligen är det ju inte det. Jag beundrar bara honom mer än vad jag beundrar andra människor. Han är en sort för sig. Bara det att han lyckats genom att bara göra det han själv velat, vare sig det gällt att vara superalternativ i vissa sammanhang (till exempel i diverse intervjuer under BD-tiden) eller att vara superkommersiell i andra sammanhang (som när han poserade för Aftonbladet i en fem plus-tröja - se nedan), gör ju att han skiljer sig från mängden. Lägger man sedan till hans musikaliska geni är det ju solklart hur speciell han är, och hur mycket uppskattning han gjort sig förtjänt av. Inte för att han lär läsa det, eller för att ni orkat läsa ända hit, men ett stort grattis till dig Håkan för dina tio helt fantastiska år!

Kör nedräkning med pepplåtar var femte dag fram tills helvetet är över. Ja, för fan, så prackar jag på mig själv med lite icke-domedags-tänk mitt i all panik. Det låter rätt rimligt i mina öron.

Även att man stötte på en makalöst beroendeframkallande låt igår, med (hör och häpna..) ingen mindre än Robyn. Jag tittade såklart på Skavlan. Det är nästan lika bra som Så ska det låta och På spåret (haha puss Mia). Checka Fembot.

Det har varit en 'ösa the sounds'-dag idag. De kommer inte ofta, men när de kommer, då kommer de med buller och brak. Ofta när jag är stressad, konstigt nog. Och stressad är jag. Om tre veckor sitter jag här och har mitt första exam imorgon. Gulp. Det där var ljudet av mitt överdrivet högljudda sväljande. Jag är rädd. Så rädd att jag börjar kallsvettas på bussen, ligger sömnlös om nätterna och är inkapabel till att äta. Jag äter alltid. Så när jag inte gör det är någonting fel. Handsvettspanik.

På fredag ska jag äntligen få gå på konsert igen. Melissa Horn-konserten i höstas känns minst sagt avlägsen och abstinensen har på fullt allvar sakta men säkert krypit sig på mig. Att det sedan inte är någon mindre än Timo Räisänen som jag ska se gör inte saken sämre. Och det blir ännu bättre. Under en rutinmässig sväng förbi Timos hemsida stötte jag på en update om att han gör en akustisk spelning inne på Folk å Rock klockan fem på fredag. Haha, nyp mig.

 

Plusgrader och sol och brist(?) på stress. Quackfood och jag chillade i solen i två hela timmar idag utan att dö av kyla. Jag har inte varit ute så länge i streck sedan i typ september. Med bara exams i sikte och inte en enda deadline kvar på gymnasiet så kändes det väldigt passande. De små snödrivorna som envist ligger kvar vid vägkanten göra sig ej besvär - nu tänker jag njuta av våren.

Jag är inte på Kents konsert i Köpenhamn ikväll. Jag ska inte på deras konsert i Malmö imorgon. Känns rätt så jäkla hårt. Att sitta och kolla på när Dolph Lundgren och Måns Zelmerlöw intar Globen i samma ögonblick som man vet att Jocke Berg går upp på scenen tvärs över Öresund är smått nedtryckande. Tro mig, jag vet.