angeliqua

Vaknade kl. 04.53 imorse av att hemtelefonen ringde. Det var min moster som ville prata med min mamma. Hennes vatten hade äntligen gått (hon har gått över tiden med elva dagar) och hon behövde någonstans att lämna hennes två döttrar så att de kunde köra in till sjukhuset. Spännande, spännande. Vid sex anlände mina kära pratglada kusiner Lina och Emma, fem respektive tre år. Att klockan var sex verkade inte ha någon som helst inverkan på deras humör. Jag strejkade och låg kvar i sängen, desperat efter några fler timmars sömn. Dock fick jag spendera de nästkommande fem timmarna med att höra de små solstrålarna hoppa omkring och skrika, skratta, prata, bråka och gråta på nedervåningen. Påminn mig om detta när jag om sådär tio år anser mig vara redo för att skaffa barn. Jag kommer aldrig att vara redo för sådana där små eländiga sömntjuvar. Kan inte förstå att min stackars moster just nu ligger inne på BB och väntar på/kämpar för att få välkomna en tredje in i världen. Usch.