angeliqua

En kväll jag sent kommer att glömma. Det började oslagbart, fortsatte oslagbart och avslutades oslagbart. Då jag och Insan äntrade konsertsalen på konserthuset framme vid de första raderna såg vi först två lediga platser på kanten av rad ett. Är det våra, tänkte vi då? (De hade räckt mer än nog, vi hade varit så himla nöjda bara med dem) Men.. Sedan så tittar vi lite längre in på raden, och där finns det en lucka. Plats elva och plats tolv. Våra. Då skakade hela jag kan jag säga, benen vek sig nästan. Vi satt alltså verkligen längst fram i mitten. Och jag ville inte gråta. Och så kom Gilbert in på scenen. Fina, fina Gilbert. Han introducerade Håkan, och in kom han. Och vi dog. Jag skrek, jag log, tårögd. Så satt vi där medan Håkan sjöng för oss. När Känn ingen sorg för mig Göteborg kom exploderade det, och vips så stod jag framme vid scenen, och rörde mig sakta men säkert tillsammans med några andra tjejer närmre scenkanten. Till slut stod vi där, med scenkanten emot våra lår, och kunde till och med sitta på scenen (då Håkan inte stod där vill säga). Håkan stod några centimeter ifrån mig gång på gång. Han satt en halvmeter ifrån mig när han körde Kärlek är ett brev skickat tusen gånger. Han tog min hand, och log emot oss allihop. Jag log nog så att leendet sträckte sig upp till öronen, haha. Så overkligt. När han stod framme och bugade sig precis framför mig, så tog jag och en annan tjej och rufsade honom i håret, haha sjukt. Han kollade upp och började asgarva, vilket vi gjorde också. Jag har skrattat med Håkan Hellström, tagit honom i hand, ruffsat honom i håret och stått inom en radie av två meter ifrån honom i två timmar. Har ni gjort det?

Kan inte beskriva känslan. Jag var först alldeles numb, förstod liksom inte. Sedan fortsatte jag att inte förstå, men gick ifrån att vara numb till att få den varmaste känsla inom mig. Under autografskrivningen missade jag dock att få en autograf. Han kom förbi oss, jag satt på scenkanten, och jag bara
"Håkan, skriv!"
"Vart ska jag skriva?" :)
"Ehm, ehm, ehhh..." TUNGHÄFTA, jag hade glömt min väska borta vid min plats. Brevid mig kom fort ett
"Hååååååååååkan, skriv på min tröja" Och sen var det över, jag fick ingen autograf.

Men det gör ingenting, det får bli till nästa gång. Den här kvällen var ändå så oslagbar. Kan inte förstå att jag faktiskt varit med om det, satt på scenen när Håkan körde sina underbara låtar. När För sent för Edelweiss kom, då brast det totalt för mig. Då grät jag, och grät och grät. Det var så himla fint. Varenda en ut av oss fick nog känslan av att det var en personlig serenad till en själv. Så duktig är han. Nu kan du få mig så lätt grät jag mig också igenom, eller grätsjöng ska jag kanske säga. Har förstört hela videon för att man hör mig snyftsjunga igenom hela. Fast det var så perfekt att han körde den som avslutning, det var den låten, den versionen av den låten, som fick mig att gå ifrån någon som gillar Håkan till någon som älskar Håkan. Det var så bra. Oslagbart. Gråter när jag tänker på det. Och nu är det över. Gråter när jag tänker på det med. Märkte även när jag kollade på videorna att jag antagligen grät under Kärlek är ett brev skickat tusen gånger. Antingen är det jag, eller så är det tjejen brevid mig. Någon bölsjunger iallafall, möjligt att det är jag. Den bästa kvällen i mitt liv. Videorna åker snart ut på youtube, och då sätter jag direkt in de här! :) Här kommer några bilder:

Den bästa kvällen i mitt liv. Min starkaste musikupplevelse någonsin. Nej, min starkaste upplevelse inom alla områden.. Älskade Håkan.