angeliqua

"Nej, Angeliqua. Nej! Du gillar inte pop-punk-pojkband. Det är inte okej. Det är under dig! Jag vet att du älskade Simple Plan när du var fjorton, men du valde Håkan Hellström framför de där killarna med färgat hår och alldeles för catchigt sound. Du undviker sådan där musik. Det är dåligt. Allt låter likadant. Du gillar inte det här!"

Fick precis glädjande nyheter om att kära Lars Winnerbäck, som ju gjorde en helt underbar konsert här i Malmö för några veckor sedan, kör sommarturné nästa år också. Jag gick givetvis genast in och kollade turnéplanen för att då upptäcka att hans enda spelning i Skåne blir i Landskrona. Landskrona! What the hell? Inser han vilken jädrans liten håla det är? Jag hatar den staden. Helt otroligt, Landskrona? Är han seriös?

Oavsett om det är normalt eller ej, så är jag just nu väldigt arg på den där snubben.

Det gör ont att säga det här, fast jag undrar om inte Kent förtjänar att kamma hem en grammis för årets bästa svenska album. Förlåt Lasse, förlåt. Det är liksom så här att även om Winnerbäcks nya album är älskvärt så är Kents helt fenomenalt. It's like my own personal brand of heroine, för att halvquota en viss tonårsromanskaraktär. Anser fortfarande att Lasse är betydligt duktigare än Jocke Berg, men i just det här fallet så segrar nog faktiskt den sistnämnda. Nedan finner ni Vals för satan (din vän pessimisten). Titeln avskräckte mig seriöst lite till en början. Dock så är jag helt såld på den nu. 2:56 in, säger jag bara.

Morgondagen ska jag spendera med Håkan Hellström. Nästan. Han och bandet släpper en live-DVD tillsammans med Peace and love imorgon. Enda alternativet är ju därför att bege sig mot en skivaffär för att inhandla denna skatt. Är liksom tvungen. Trots en word lit och en extended essay som pressar lite på tillvaron. Och lite TOK och en ekonomi IA. Det är Håkan. Jag måste. Det är material från spelningen i Borlänge i somras som kommer göra mig sällskap i tv-soffan. Den som över 30000 såg på plats, men som jag missade. Den som jag grät en skvätt över. Eller två. Eller tre. Eller.. Ja, ni fattar. Jag var inte särskilt glad över att missa Peace and love i år. Eller Roskilde. Eller Hultsfred. Den svenska (vet att Roskilde ligger i Danmark) festivalsommaren 2009 var helt sjuk och jag lär aldrig förlåta mig själv för att ha missat den. Lite tröst imorgon. En liten refill så att inte fjortiskärleken till Sveriges enda riktiga kung (har aldrig gillat Carl Gustav särskilt mycket) falnar helt.

Förövrigt så känns oktober 2010 rätt avlägset. Nedräkningen har dock börjat. Nästa år blir ett fint år.

Lovar att jag strax ska börja variera mig mer. Missbrukar för tillfället vissa artister. Suck. Detta påminner mig om veckorna efter jag såg kungen på konserthuset. I need to get a grip.

Ikväll bär det av mot Palladium för en lite annorlunda konsert. Jag och Insan ska se Melissa Horn - tjejen med den vackraste rösten i världen. Jag hårdpluggar nya skivan nu, för jag har faktiskt inte lyssnat så mycket på den eftersom att första skivan var så pass fenomenal. På första skivan finns det minst tre låtar som alla platsar bland mina favoritlåtar genom tiderna. Fast andra skivan verkar också rätt fin. Dock blir det nog ingen allsång under de låtarna (de som sitter runtomkring mig kan pusta ut). Nej men skämt åsido så ska det bli en väldigt trevlig kväll, trots att det inte är någon hopp/skrik/sjunga med-konsert som står på schemat. Nu ska jag in i duschen och låtsas som att jag inte alls är slutkörd efter dagen, ösa nya skivan och försöka få i mig något att äta. Nedan finner ni en av låtarna som jag hunnit fastna för på nya skivan. Den heter Lät du henne komma närmre.

Här får ni en sådan där låt som man aldrig kan börja ogilla eller tröttna på, eftersom att den får en att må så bra. Prova själva.

Ha! Gårdagen var helt underbar. Började med att syrran bjöd mig på middag ute, himla trevligt. På superbra humör lallade vi iväg från resturangen mot busshållplatsen. På väg dit drar hon fram en massa sju procentarcider, och direkt så faller bitarna liksom på plats: Alexandra vill ha mig alkoholpåverkad under konserten. Om hon bara visste hur lite ansträngning det egentligen hade behövts! Lulliga och kissignödiga var vi iallafall när vi kom fram till Baltiska Hallen. Efter att ha pinats i garderobkön och sprungit till toaletterna var vi dock spiknyktra, fast inte på sämre humör för det. Det är inte ofta jag har det så trevligt med min syster och därför njöt jag verkligen av varenda minut.

Väl på plats i hallen - bara en kvart innan Lasse gick på scen - fick vi lyckligtvis väldigt bra platser. Efter att ha skrattat lite åt förbandet (killen var rätt duktig live, inte alls lika dålig som på skiva, men jeez, variationen i låtarna var så liten att vi kunde hela låtar när han väl var färdig) så kom äntligen Lasse och bandet och efter en introfilm som visade tråkiga Sverige så pass fult att det blev fint så exploderade arenan totalt. Alla var spritt språngande lyckliga konserten igenom; trettonåringarna i Broder Daniel-tröjor så väl som fyrtioåringarna som var där med sina män/fruar. Lasse, som ironiskt nog har hemsk scenskräck, fick aldrig chansen att ta ordet för så fort han försökte prata så var publiken igång som en fotbollsklack. Kärleken flödade med andra ord och nöjd var han; större leende får man leta efter. Det märktes hur bekväm han blev under konsertens gång, när han insåg vilket enormt stöd han hade. Ett mellansnack fick han dock till. Han förklarade den buttra bild han kanske gav i mediasammanhang. Det löd ungefär:

"När jag gick på dagis så försökte de få mig att dansa runt julgranen med de andra barnen, men jag ville inte dansa. Det hela slutade med att alla barnen fick en godispåse utom jag. Och varför ska jag börja dansa runt granen nu? Jag är trettiofyra år - jag kan köpa min egen godispåse.." Vi säger: Lasse, du behöver inte dansa runt julgranen, du är julgranen!

Jag är så otroligt nöjd. Lyssna på introt till låten nedan så förstår ni hur jag kände mig hela kvällen. Precis så. Tack Lasse, vi vill ha dig tillbaka i Malmö snart igen!

Men musik gör mig glad. Finns då ett band som jag lyssnar ganska så himla mycket på, men som alltför ofta hamnar i bakgrunden av min eviga Håkan/Lasse/Killers-frenzy. Så, The Sounds, No one sleeps when I'm awake:

KB, 12 december, wiho

Om en vecka! Jag har fått tag i biljetter till Winnerbäcks spelning på Baltiskan! Biljetter som varit slutsålda i tre väldigt smärtfulla veckor! Det trodde jag aldrig. Förlåt mig, men jag är så illa tvungen att ta till stora bokstäver och utropstecken (i plural): JAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!

Under lunchen idag framkom det att Mia inte visste vem Paolo Nutini var. Därför så tänkte jag presentera dig för honom nu. Här har du skotten, vars accent får de flesta på fall.

Engelskan är inte klar. Engelskan suger. Engelskan behöver desperat 350 ord till. Engelskan är inte omtyckt. Engelskan skapar ilska och panik. Engelskan går dock att undertryckas med Ramlar. Engelskan är ingenting när Ramlar kommer på.

Engelskan ska nog fixa sig.

Jocke Berg och Kent är i Malmö idag för att uppträda på fotbollsgalan. Det är nästan så man skulle ut och spana på gatorna. (Röst i bakhuvudet: Nej Angeliqua, det där är något stalkeraktigt, så gör vi bara om det hade varit han på H). Lyssnat in mig lite smått på Kents nya album de senaste dagarna. Töntarna, första singeln som släpptes, var som väntat långt ifrån bäst på skivan. Inte bestämt mig för vilken låt jag gillar mest dock. Det finns inga ord är fin.

Andas in, andas ut och njut av Nina Simone. Mr Bojangles har vart med i bloggen förut. Fast det är utan tvekan en av de bästa låtarna jag någonsin hört. Speciellt Nina Simones version. Därför får den ännu ett inlägg här.

Jämför Robbie Williams nya låt You know me med Håkan Hellströms Minnen av Aprilhimlen. Storbritanniens popkung samplar Håkan. Jag är så stolt! Lyssna och jämför själva:

 

Jag bara älskar det här! Håkan inblandad i en "låne"-härva där han inte är boven! Woho!

---

Update! Dammit. Både Robbie och Håkan samplar en gammal fransk låt; Voilà med Francoise Hardy. Nåväl. Robbies låt är iallafall mer lik Minnen av Aprilhimlen än vad den är hennes låt. Så det så.

Jag får inte nog av honom. Det verkar vara helt omöjligt. Man vet att jag fått en ny craze (hittade kanske på det ordet själv, vet inte riktigt) när en artist efter bara en vecka befinner sig på plats nummer sju över mina mest spelade artister. De enda som ligger före Joshua är Håkan, Winnerbäck, The Killers, Timo, The Sounds och PB&J. Han gick precis förbi Jonathan Johansson (!).

Jag sitter seriöst här mitt i natten och analyserar min statistik från lastfm. Smått skumt. Fast jag tycker faktiskt att det är rätt intressant. Något som är ännu mer intressant är att Joshua spelade i Malmö för två veckor sen. Något som kanske händer sådär en gång någonsin. När började jag lyssna på honom? Veckan efter. Veckan efter, ja. Men det är lugnt. Jag lovar. Fast jag tror att jag är lite kär i honom. Un petit peu. Åh, underbara röst.

Biljetter bokade till Melissa Horns spelning på Palladium den 28 november. Eftersom det nu finns en risk för att jag inte får se Winnerbäck i höst (ja, det stämmer och ja, jag panikar) såg jag precis till att klicka hem biljetter till Melissa Horns spelning veckan efter. Hade juiförsej redan planerat att göra det i veckan, men blev lite påskyndad efter nyheterna om Winnerbäcks spelning(ar).

Vill inteinteinte tänka på att jag förmodligen missar dem. Ifall någon som läser det här kan tänka sig att gå på Winnerbäcks konsert i Kristianstad den 21 november så säg till mig.