angeliqua

Klar med TOK. För alltid. Aldrig mer. 1599 ord. Word limit 1600. Nu ska jag gå och dö med Fröken Julie.

Snackade med en viss vän på telefon för en stund sen. Idag var hon ute och handlade mat. Då blev hon förföljd av vad hon själv beskriver som "en liten varelse". Hon visste inte om det var en kvinna eller en man så hon kom fram till att det var enklare att bara referera till varelsen som "den". Vi la på för sisådär en halvtimme sedan och jag skrattar fortfarande. Lämnar det dock till henne själv att berätta hela historien.

Att komma in till skolan alldeles för sent för att gå på första lektionen, med tanken att man ändå kunde använda den lektionstiden till att göra klart arbetet man inte hann färdigt igår. Att då upptäcka att du inte kan öppna dokumentet i skolan trots att presentationen är samma dag, det suger verkligen. Jag hatar den här dagen, jag hatar verkligen allt med den här dagen. Har liksom inget jävla val än att börja om från början igen.

"Of significance to the issues I wish to address in this chapter are, on the one hand, the continued acknowledgement of inequalities and dependencies between First and Third World countries, and on the other, an attempt to conseptualize these relationships in a way that avoids the reductionist and deterministic tendencies inherent in looking predominantly at socioeconomic relationships"

Jag tror jag dog lite av den meningen. Vem i helvete fortsätter ett kapitel som påbörjas sådär? Mia, jag orkar inte, kan vi inte bara skjuta oss själva och Simon så vi slipper det här? Jag går med på en dränkning också, men då blir det så omständigt.

Borde inte det faktum att man går IB göra så att känner sig duktig, smart och rätt stolt och inte tvärtom? Den senaste tiden har den egenskap som känts mest passande för mig varit 'korkad'. Efter att jag lämnat in min TOK-uppsats ska jag nog tatuera in det i pannan.

Ser yours truly (jag alltså) fram emot rätt rejält. Då är det premiär för den näst sista Harry Potter-filmen. Och ja, jag är en tönt sedan arton år tillbaka; no news there. Anledningen till att jag skriver ett blogginlägg om det här är dock den här nyheten. Jag tror nog jag dör lite. De sista filmerna släpps i 3D. Tönten i mig springer lyckovarv runt huset. Bildligt talat.

Ungefär så lät det under Ines födelsedagsmiddag för en stund sen. Ja, det där låter ju rätt mystiskt, men den maten.. Alltså, den resturangen.. Alltså. Det finns inga ord. Ni som endast känner till Barcelona som en bar/ett uteställe får verkligen gå dit och äta någon gång. Eftersom jag glömde plånkan fick vi åka hem för ett snabbt stopp innan vi drar ut senare. Grattis till finaste Insan som nu är nitton år och asgammal. Ett år till Systemet hun'!

Angående mina nyinskaffade glasögon.

Mamma: Hur känns det gumman?
Jag: Jag känner mig gubbig.
Mamma: Äsch, hur menar du?
Jag: Jag känner mig som om Karlsson på taket, Albert Einstein och John Albert D***e mötts för att bilda en underlig liten hybrid.
Mamma: (tystnad). Ja, man kan ju inte klaga på att du saknar fantasi.

Gillar att hon uppskattar mina goda egenskaper.

Känner verkligen för att precis som alla andra göra en riktigt arg fb-statusuppdatering där jag klagar på hur snön verkar vägra att försvinna. Nu vill jag ju dock inte vara en ut av de gnällspikarna som gör så, så därför använder jag mitt alldeles egna lilla personliga forum för det istället. Jag orkar inte mer. Det är inte kul längre, det är inte fint längre och det är definitivt inte mysigt längre. Jag hatar att plufsa omkring i ett decimetertjockt snötäcke som på sina ställen bara gömmer en glatt jäkla isbana. Det är inte rättvist för oss som är mindre smidiga än andra. Jag halkar ofta. Jag trillar ofta. Jag rör mig ännu stelare än vad jag brukar på grund av halsdukar och dylikt. Jag och min kompanjon Quackfood blir fortfarande utsatta för snöbollsattacker på skolgården. Jag orkar alltså inte mer. För att ytterligare försämra situationen har jag ju som tidigare nämnts dessutom världens fulaste och världens obekvämaste vinterskor. Anledningen till att jag inte köpte nya lyder, I quote; "Vi bor i Malmö, det är inte lönt Angeliqua, snön försvinner snart." Den försvann inte.

Kan någon snälla påminna mig om växthuseffekten och dess konsekvenser i november nästa år? Säg till mig att köpa ett par nya, varma och presentabla skor. Vägrar jag så får ni härmed min tillåtelse till att använda våld. Sådär. Behövde få ut det där från mitt system.

Måndag imorgon. Party.

Idag blåste min rektor rök i huvudet på mig. Då fick jag ett hostanfall som jag dirigerade rakt mot honom. Ha!

Jag sväljer ner ipren med alldeles för starkt kaffe och ska strax iväg till optikern. Min kropp och jag börjar bli gamla.

Helt seriöst. Fan vad jag sög när jag var sjutton år. Sitter och hårdpluggar inför mitt första muntliga "exam" imorgon. Det hade verkligen underlättat repetitionen av böckerna om man gjort några få anteckningar om böckerna medan man läste dem för ett och ett halvt år sedan; några få ord om viktiga händelser; en markering i marginalen; en understrykning; något! Fast nej. Tittar man i mina böcker från IB 1 så finner man absolut ingenting. Önskar att jag kunde resa tillbaka ett år i tiden, skaka om mig själv och skrika "LÄS MED PENNAN I HAND, FLICKA LILLA!"

Tackar internetgudarna infinitely mycket för att de skapat sparknotes. Bara namnet gör mig varm inombords.

Angeliqua, min bästa vän, är inte direkt den mest erfarna personen när det kommer till en del grejer. Hon må vara en utmärkt elev(hehhee) och en underbar vän; men att laga mat, det kan hon inte.


Förklaring: Det här var sidan jag möttes av när jag satte mig vid hennes dator. Angeliqua skulle ta på sig att koka potatis, som faktiskt gick ganska bra. Nu vet jag varför, google är så händigt.

Känner att jag inte fått till något intressant här på rätt länge nu. Humorn har sinat tillsammans med idéerna och lat som jag är har jag inte orkat anstränga mig. Nu var det dock så att jag hade något att skriva om. Två saker faktiskt. Och båda sakerna är så otroligt roliga att jag brister ut i asgarv så fort jag tänker på dem. Problemet är bara att de inte handlar om mig. Eller om mina kompisar. Istället handlar de om kompisars kompisar. Folk som jag hoppas inte vet om min blogg. Dock så kan de ju lika bra göra det. Vad vet jag, liksom? Så därför får jag hålla de här två jätteroliga historierna för mig själv. För att skydda de inblandade personernas dignity och skona två vänskapsrelationer och deras omgivning från vad som kunnat bli två världskrig. Ack, vad synd att ni inte får skratta med mig. Återkommer när något så här roligt händer i mitt eget liv.

Fasen. Nu kom jag på något. Fast det får ni inte veta om i detalj. Dock så gäller det mig, Mia, snöbollar, låtsasgangstergäng, förföljelse och rädsla över att vi två möjligtvis blir nästa offer för upptejpning vid lyckstolpar, alternativt en dränkning inne på skoltoaletterna.

Kolla vad jag hittade på perezhilton.com. When did that happen? C-c-coooooolt.

Apps:en Dagens bild eller Your photo of the day har väl tagit upp rätt mycket plats i de flestas facebook-newsfeed de senaste månaderna. Helt fine att folk använder sig av dem. Jag förstår att det kan vara rätt kul att slumpa fram en kul bild om man har en massa intressanta album. Dock så stör det mig helt otroligt mycket när folk som inte har några album ändå ska använda applikationen. Resultatet blir att en av deras profilbilder slumpas fram varenda dag. Jag vet att jag som vanligt låter som fröken pessimist, men vafan, hur jäkla ego får man vara?

När man omges av förkylda människor är det kanske bara att acceptera det faktum att man själv också till slut kommer att bli smittad. Det gjorde jag. För att efter att ha haft lite kli i halsen och rinnande näsa under förmiddagen denna kära onsdag, kom jag hem för att genast känna mig jättesjuk. 'Usch, jag får nog ta och vila lite innan jag sätter igång med pluggandet, så jag orkar', liksom. Först blev det sämre, täppt i näsan var jag och halsen gjorde ont. För att inte snacka om hur trött jag var. Nu sitter jag dock här. Och mår hur bra som helst. Det kliar i halsen och näsan rinner lite, men det kan man ju knappast kalla någon massiv förkylning. Frågan jag då ställer mig är hur stor del av min rekordkorta förkylning som egentligen var riktig, och hur stor del av den som var inbillning. Jag börjar helt ärligt tvivla på mitt eget psyke.

Jag har inte somnat innan fyra på två veckor. Och inte vaknat innan ett. I lördags sov jag till halvtre. Imorgon ska jag vakna klockan sju. Det känns som att morgondagen kanske inte blir jättegivande. Speciellt som jag har morgonlektion till halvtio men därefter inte har lektion förrän klockan ett. Tänkte dra mig till stadsbibblan och plöja igenom någon av alla de böckerna som jag behöver repetera (läs: hitta ett tyst hörn därinne och ta en tre timmars-nap). Känns rätt lagom för en första dag på terminen. Första dagen på sista terminen. Kan inte låta bli att bli uppspelt över vad som väntar på andra sidan helvetet av muntliga presentationer, mock exams och riktiga exams (nu följer ett pepptal till alla skolkamrater). Borgarelever, idag är det 143 dagar kvar tills vi tar studenten. Det är cirka 4,5 månader tills dess. Cirka 20 veckor. Det betyder 20 fredagar. Och 20 fredagar är ju ingenting.

Jag borde skriva en inspirationsmanual där jag skriver ner alla mina positiva tankar och helt enkelt negligerar allt negativt (som att jag ska träffa min favoritlärare imorgonbitti klockan halvnio). Tänk att läsa i den varje kväll innan läggdags. Då hade ni kanske mötts av en leende Angeliqua om morgnarna. But like that's gonna happen. Ni har ett fett jäkla icke-leende att vänta er imorgon, bara så ni vet. Speciellt som jag antagligen bara kommer att ha sovit i tre timmar. Där försvann kanske den positivitet jag tänkte avsluta detta inlägg med. Men whatevs. Tjatja.

Då ska jag på festival. Bara för att jag vill det. Och för att jag inte gjort det under mina tidigare tonår. Och för att jag inte vet vad jag har möjlighet att göra sommaren efter. Då när det är meningen att jag ska vara vuxen och ansvarsfull och planera universitetsliv. Vet inte vart det blir. Antagligen Siesta för att det kostar blygsamma 800 kronor och för att Hässleholm bara är en pågatågsresa bort. Och för att det hade bäddats in så fint emellan mitt sista skräckexam (som kommer vara ett riktigt frälsarexam när det är överstökat) och studenten (det pirrar från tårna och upp i hela kroppen bara av att skriva ordet) veckan efter. Fast givetvis inväntar jag bandsläppen innan jag bestämmer något. Skriver det bara för att det är det jag tänker på och längtar efter nu, klockan 03:23 en fredagskväll.

Jag har fått Voddler, ha-ha! Bara skitfilmer som ligger ute än så länge dock. Fast det kommer bli en sjukt trevlig grej när det väl kommer igång på allvar. Hoppas verkligen att grundarna får ihop det.